En bit ur en bok

När tårarna började sina och armarna började skaka av ansträngning, eftersom jag krampaktigt hade knutit mina händer runt en halsduk som hade legat på golvet, förförflyttade jag mig från hallen till toaletten där jag låste dörren efter mig och satte mig på toasitsen. Jag lyfte på locket till papperskorgen och tog upp dett lilla paketet och försiktigt plockade jag fram det tunna rakbladet som låg inbäddat i pappret och satte mig sedan på badrumsmattan.
Det sista jag minns var att jag såg det mörkröda blodet droppa ner på mammas vita badrumsmatta och att jag önskade att det var nu det skulle ta slut.

Skulden

- Vad mer vill du att jag ska göra? suckade hon och såg på hans slitna ansikte.

Hon granskade honom med förundran kombinerat med en känsla av att det inte fanns någonting som var tillräckligt längre. Av alla dessa år tillsammans, fyllda av ömhet och kärlek, kantade av motgångar, så visste hon inte längre vilka ord hon skulle få fram. Hur kunde något så fint förvandlas till något tungt och smutsigt?

Hon visste att allt var hennes fel.

Överfallet

Gråten rev tag i mig ända från magen och kom så övertygande att jag inte hann reagera annat än att låta tårarna resolut tränga fram. Det kändes som de ursprungligen kom från magen och hade förts upp med magsyran. Tillsammans med magsyran bildade tårarna nu en brännande, svidande känsla som gick från magtrakten upp genom halsen och ut genom ögonen.
- DU-HU FÅR I-HINTE LÄMNA MIG! lyckades jag få fram genom tårarna.
Ändå visste jag att hon redan lämnat mig. Jag fanns inte någonstans i hennes värld längre, ändå stod hon kvar framför mig. Sorgen greppade tag i mig, slet mig åt sidan från samhället och drog omkull mig. Jag föll handlöst och totalt okontrollerat ned på golvet framför det stora canvasfotografiet på mamma.
Sakta torkade tårarna och magsyran åkte sakta tillbaka ner i magen. Trots att jag hade kunnat resa mig upp från den röda ryamattan i vardagsrummet så gjorde jag det inte. Gråten var sedan länge tillbaka bort och jag hade nästan fått kontroll på allt, ändå förmådde jag mig inte att gå vidare.

Havets kapten

Henrik smekte min kind, och lät sin tumme föra bort en tår som kom långsamt rullande. Jag kunde inte riktigt förstå varför han brydde sig om mig, eller varför jag satt här i hans lägenhet och berättade allt det här för honom. Jag hade burit det inom mig så länge och det var som att ha svalt ett ankare som låg och skavde i magen hela tiden. Ibland kom det någon som försökte dra upp ankaret, men hade missbedömt storleken, och orkade inte dra upp det, utan skavde bara ännu mer genom att försöka.
Men helt plötsligt kom havets kapten som behärskade vilket oväder och ankare som helst. Han kom där, utan förvarning och drog sakta och säkert upp ankaret från det stormiga havets botten.
Det gjorde ont, hela vägen upp genom halsen, men jag visste att det skulle kännas så mycket bättre när han fått upp det.
På något sätt kände jag också att den vilsne, sorgsna kaptenen tänkte befria skeppet från sitt ankare och segla på full vind.
- Du är min kapten, sa jag viskande och tryckte mig sorgset mot hans smekande hand.
- Jag är vad du vill, sa han med sin mörka, sammetslena röst.
Det var andra gången jag föll.

Denna gång föll jag passionerat och med hela kroppen full av elektriska ålar som ville ta sig in överallt för att berätta att jag var kär.

Snälla bli min

Jag längtar till den dagen då jag kan få vara nära dig.

Jag längtar till den dagen då jag kan gå bredvid dig och hålla din hand.

Jag längtar till den dagen då jag stolt kan visa upp dig för alla jag känner.

Jag längtar till den dagen då jag kan ligga brevid dig och somna till ljudet av dina andetag.
Jag längtar till den dagen då jag kan kalla dig min.

Mötet

En slump, ett möte.
Ett virvlande av känslor.
Lättsamt men sorgligt,
för vi båda visste ju,
att tiden aldrig står still.

Nakensamheten

När du lämnar mig är det som en trådbit från min tröja fastnat hos dig och medan du åker iväg och jag går hemåt repas tröjan upp mer och mer tills jag kommer innanför min dörr; det saknas något och det har du tagit med dig och lämnat mig här helt naken.

Spegelns ögon

Hon stod framför spegeln på rummet och lät kroppen sakta genomstrålas av ögonens skarpa blick. Hon var inte nöjd med det hon såg. Hennes ansikte fick första omgången av kritik. Ögonen var tråkgrå och påminde mer om en slaktgris likgiltiga blick än en människas. Kindbenen, ja vilka kindben? Hon tyckte det var så snyggt med kindben, men ändå kunde hennes egna inte förmå sig att ens kika fram lite. Brösten var som pyttesmå begravningskullar för obetydliga personer.
Hon tog med en djup suck på sig kläderna och gav spegeln en sista blick och slängde ur sig tanken "Fan vad ful jag är" som studsade mot spegeln och rakt in i hennes hjärta.

A thousand reasons

I love you for a thousand reasons, thousands and thousands to. 

I remember your voice and smile that evening when I talked to you.

I reached out but you fell into the shoe, cold and lonely it must be there, and I can’t let you just sit there and stare. 

I am the planet and you are the sun, you made me what I become.

I will throw down a rope for you to climb. What time it takes is for you to decide. 

I will wait for you to conquer the quest. 

I believe that you deserves the best.

Because, I love you for a thousand reasons, thousands and thousands more.

Spegel, spegel på väggen där

Hon vänder sig mot spegeln och möts av ett leende. 

Leendet som oftast sitter där men som snabbt brukar försvinna när hon granskar sig själv. Hon vill vara glad med kan inte undvika att bli ledsen när hon ser spegelbilden. 

Leendet försvinner och hon vänder sig bort, trött på att ens försöka låtsas.

Den enda

du är så mycket mer än bara du,
som ett åskväder som sprider sina blixtar och låter dem lysa för alla,
som en maskros som precis blommat över och låter alla sina frön fly,
som ett bildspel med olika bilder hela tiden i ett evighetslopp utan slut,
du är så mycket mer än bara du,
metaforerna räcker inte till för att beskriva hur du är,
du är något som måste upplevas för att förstås.
för vem kan utan att se förstå hur någon kan måla musik med sina rörelser,
hur någon kan få ett svartvitt gammalt foto att bli ett färgsprakande fyrverkeri,
hur någon kan få något så banalt och simpelt som att leva livet bli en njutning.
jag kan inte förstå hur man gå miste om något som du,
det är som att missa att det finns sand i öknen,
eller som att gå ut i sandaler när frosten tagit över naturen - helt obegripligt.
du finns i allt jag gör, i varje versal jag uttalar och i varje verb jag utövar.
du är så mycket mer än bara du,
ändå är du bara en,
den enda.

En bit ur en bok

Jag drog efter andan där jag satt inne på skolans toaletter med rakbladet mot min handled som så många gånger förr. Vissa veckor användes rakbladet flitigare än andra.

Suget efter att få skära sig skulle kunna jämföras med en knarkares längtan efter att få trycka nålen i armen eller dra en lina med det vita pulvret, eller en alkoholist längtan efter den dryck som fick deras kropp att värmas.

Längtan

Längtan efter någon att dela sin kroppsvärme med, att få somna bredvid någon när kvällssolen redan gått och lagt sig. Att ha någon där som kan ge en snarkningar och djupa andetag att fokusera på när man vaknar med ett ryck från en mardröm. Längtan till en trygghet. Att veta att det finns någon mer som väntar på en när man kommer hem än bara ensamheten. Någon som jag kan berätta ett meningslöst skämt för, som skrattar åt mig men ändå med mig, som skrattar rakt in i mitt hjärta. Längtan efter en person som har förmågan att sakta knäppa upp knapp efter knapp på min skyddande jacka, som till slut har kommit mig ända inpå själen.