Henrik smekte min kind, och lät sin tumme föra bort en tår som kom långsamt rullande. Jag kunde inte riktigt förstå varför han brydde sig om mig, eller varför jag satt här i hans lägenhet och berättade allt det här för honom. Jag hade burit det inom mig så länge och det var som att ha svalt ett ankare som låg och skavde i magen hela tiden. Ibland kom det någon som försökte dra upp ankaret, men hade missbedömt storleken, och orkade inte dra upp det, utan skavde bara ännu mer genom att försöka.
Men helt plötsligt kom havets kapten som behärskade vilket oväder och ankare som helst. Han kom där, utan förvarning och drog sakta och säkert upp ankaret från det stormiga havets botten.
Det gjorde ont, hela vägen upp genom halsen, men jag visste att det skulle kännas så mycket bättre när han fått upp det.
På något sätt kände jag också att den vilsne, sorgsna kaptenen tänkte befria skeppet från sitt ankare och segla på full vind.
- Du är min kapten, sa jag viskande och tryckte mig sorgset mot hans smekande hand.
- Jag är vad du vill, sa han med sin mörka, sammetslena röst.
Det var andra gången jag föll.
Denna gång föll jag passionerat och med hela kroppen full av elektriska ålar som ville ta sig in överallt för att berätta att jag var kär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar